Vad håller jag på med...

undrade jag när klockan ringde kl 02:00. Tre sekunder senare flög jag upp ur sängen pigg som lärka och lika förväntansfull som barnen på julafton.

Kl 03:04 satt jag i bilen och började köra de 7 milen rakt ut i vildmarken.

Jag parkerade bilen, klev ut i den svarta natten. Det tog ett tag innan ögonen vande sig vid mörkret och inte ett ljud jag hörde.

Ett plötsligt dov knall från isen på tjärnen bröt tystnaden för ett ögonblick men sedan blev allt tyst och stilla igen. De snötyngda granarna sov sin djupa vintersömn.

Drog på mig den 25kg tunga ryggsäcken, spände fast skidorna och började min färd ut på myren.

Jag gled lätt i skidspåret och den vita snön ledde mig genom natten.

Väl framme släpade jag först ut mera kött på åteln sedan packade jag in alla saker i kojan, hällde T-sprit i brännaren och inom kort strålade det ljuvlig värme.

Inne riggade jag upp bägge kamerorna, tubkikare, skrivblock, penna och diverse annat. Klockan var nu 05:42 och det skulle dröja innan det började ljusna så jag lade mig tillrätta på britsen och somnade gott.

Med ett ryck vaknade jag av ljudet av en korp, reste mig upp och kikade ut genom gluggen. Det var fortfande mörkt men jag såg siluetterna av de två som spatserade på snön. Några sekunder senare lyfte de och försvann. Jag drog på mig hörlurarna och lyssnade svagt på lokalradions kval och slumrade till igen.

Vid halv niodraget kom det ett tjugotal korpar och nu var det full fart. Mina förväntningar var höga och jag hoppades på att det skulle dyka upp någon örn inom snar tid. Vid flera tilfällen lyfte korparna men det var falskalarm varje gång.

En timme senare flög alla sin kos. Något måste ha stört dem för de kom inte tillbaka.

Tog fram kaffet och en smörgås som jag lade på brännaren. Det är nog inte alla som kan fixa grillad ost och skinkmacka till frukost medan man sitter i ett gömsle mitt ute i ingemansland.

Det blev en lång väntan med varken korp eller örn i sikte. Fem talgoxar, en nötskrika och en hackspett var de enda som höll mig sällskap under flera timmar.

Men så framåt ett anlände ett nytt gäng korpar på åtta-tio stycken. En halvtimme senare kom larmet och hastigt och lustigt satt där en örn på torrakan.

Känslan av se en livs levande kungörn på 20-25 meter håll går inte att beskriva. Det är ett vördnadsfullt möte man sent glömmer. Att jag dessutom satt i en mysig och varm koja med skinntofflor på fötterna gjorde inte saken bättre.

Försiktigt vred jag kameran, gjorde några bilder och hoppades på att örnen inte skulle reagera på rörelsen men den satt tryggt kvar. Kort därefter lyfte den sina vingar och gled ner på åteln och började äta.

Nu var isen bruten. Under de resterande timmarna kom flera örnar och byttes av varandra med jämna mellanrum. Normalt sett brukar de ge sig av strax före mörkrets intrång men två individer satt kvar till kvart i fem och då var det bäcksvart ute. De enda jag hörde var dragandet och slitandet i köttstycket.

Efter den sista örnen gett upp satt jag kvar en halvtimme och det var nu fritt fram att börja packa ihop för dagen. Gick ut på åteln och hackade upp flisor med en yxa för att underlätta för örnarna med det frysta köttet. Drog på mig skidorna och återvände mot bilen.

Med ett trött leende på läpparna körde jag hem de 7 milen och lyckan var fullständig!!

Hur många örnar jag fick se allt som allt har jag inte riktigt koll på i skrivande stund men en snabbtitt i datorn rör det sig om minst sex eller sju individer. En ringmärkt med röda färger som jag tror kommer från Dalarna med omnejd.