Örnkojan den 23 december 2010

Hur förklarar man att den snö jag skidade på var det kärvaste jag någonsin åkt på? Jösses vad trögt det gick. Inte vet jag hur man vallar för sådant före heller så jag fick sonika gå på skidorna hela vägen fram till kojan.

Men och andra sidan gjorde inte det så mycket för det var sanslöst måndis som lyste upp hela myren. Ganska lagom temperatur på minus 16grader och frisk och härlig luft. Jag hade god tid på mig och jag stannade flera gånger och njöt av den vackra natten med sina små glittrande myrtallar fulla av frost. Tyvärr låg kamerorna för välpackade långt nere i ryggan för att jag skulle ta lite nattbilder. Dessutom var det alldeles för djup snö och jag ville inte riskera några missöden.

Framme vid kojan lade jag skidor och stavar under en lucka, lastade in packning, gjorde upp värme och gick ut igen för att hacka upp köttet för örnarna. Natten före hade det varit minus 34 grader så det var som att försöka klyva sten med en sax....!!! Det krävdes rejäl kraftanträngning och givetvis stor försiktighet men till slut fick jag upp en massa flisor ur stycket.

Inne mysade jag ner mig i sovsäcken och inväntade gryningen. Trots att jag inte gick och lade mig i tid kvällen före var jag pigg och allert. Satt och stirrade rakt ut i mörkret medan jag sippade på en het kopp kaffe och hoppades på en bra dag.

Men....satt det inte en mörk skugga där ute redan...? Jomenvisst!! Från ingenstans hade en örn landat och satt nu där och käkade.

Lite ovanligt att den kom före korparna men det har hänt förr.

Så var det då det här med att identifiera individen också...I tubkikaren såg jag ingeting, inte heller i bägge kamerorna men jag försökte fokusera manuellt och brände av några bilder med lååång exponeringstid och hoppades på att örnen skulle sitta stilla såååå länge.

1/8 sek och ISO 1600 då blir det inte bättre än så här med min utrustning.

Hela förmiddan flöt på bra med örnar som avlöste varandra. Självfallet med ett gäng korpar på ca 50. Örnarna var dessutom snälla mot varandra så de där efterlängtade actionbilderna uteblev den här gången också men det gjorde mig inget för jag njöt av att få tillbringa tid hos kungligheterna.


Framåt tolvtiden tittade plötsligt det där magiska vinterljuset fram mellan snömålnen och nu skulle väl jag ha turen att fotografera örn i dagsljus?

Jodå...några flög förbi flera gånger med väldig fart...

medan andra satt i någon grantopp i flera timmar och lockade på sina artfränder...

men inte gick de ner till åteln inte....nä då...!

Inte förrens det blev åter mörkt kom en sista örn.

Efter den hade ätit klart började jag åter förbereda mig för hemfärd och slog en blick på termometern. Käre värld! Minus 29 grader...Hua...ja det var bara att bita i det sura äpplet och börja "gå" på skidorna mot bilen.

Bilen ja....som hade stått ensam och kall i över 12 timmar var inte på humör!

Nu ska du veta att jag stod mitt ute i urskogen med flera mil åt närmaste bebyggelse. Vad är då oddsen att en bärgare ska dyka upp???

Lika med noll skulle man kanske tänka men till min stora förvåning och glädje gjorde de det!

Nu är blev jag skyldig en smörgåstårta som tack för hjälpen men det är det värt!!!

Ska nog kosta på en extra god sådan till den ängel som kom råkade köra förbi en sen kväll dagen före julafton!