Kärleken till vildmarken

Grusvägen ringlade sig sakta uppför och kantades av skog som bara finns i sagorna. Fyllda av tomtar och troll, väsen som smyger omkring bland mossklädda stenarna och där de vilda djuren är orädda för människor.
Jag stannade och klev ur. Allt som hördes var tickandet från bilen.

Började vandra upp för den branta stigen medan skogens alla ögon nyfiket kikade bakom träden. Tofsmesen, kungsfåglarna, talltitorna och talgoxarna höll mig sällskap och när jag väl var uppe på toppen öppnade sig milsvida vyer som nästan tog andan ur mig. Tog ett djupt andetag av den friska höstluften och jag fylldes av ren och skär kärlek.
Jag satte mig tillrätta vid bergskanten och inväntade på att något långt där nere i dalen skulle ge sig till känna.
Tystnaden bröts av spillkråkans melankoliska läte och det rörde sig i några björkar, ett knak och så blev allt tyst igen.
Sakta började det skymma och jag tog fram kaffe och smörgås.
Åter svajade björkarna och jag hörde nu bestämt att det var någon som gick där nere.
Jag fick aldrig syn på honom men jag hörde vem han var. Den kärlekskranka tjuren som lockade på någon lämplig partner.
Jag satt på klippkanten och funderade. Nedanför i den djupa dalen visste jag att några fler än älgtjuren bodde. Några som är fruktade och hatade. Hedrade och älskade. De som fått människor att dela sig i två grupper. Varför? Ja säg det...

Jag fick inte höra dem den här gången men jag tänker återvända.
Dingla med benen över klippkanten, se ut över landskapet, spänna öronen till max och lyssna.
Lyssna till ljudet från vildmarken.


(av någon anledning går det inte att ladda upp bilder tyvärr)