Ja, det är nog ett ämne som man kan ventilera i evigheter känns det som. Men varför? Det är väl ganska glasklart vad det betyder, eller?
Jag är övertygad att alla naturfotografer har som målsättning att sätta sin egen prägel i bilden oavsett motiv.
Vi har alla olika sätt att tolka det vi ser men hur vi sedan väljer att förmedla känslan varierar och det är nog där i det råder delade meningar om också tyvärr.
En del föredrar det perfekta ljuset, perfekta skärpan och den perfekta kompositionen. Andra skapar konstverk och målar med kameran.
Vilket är då rätt och fel?
Givetvis ingendera enligt mig.
Den enorma bildskörd jag tagit del av från otaliga mängder av fotografer med varierande kunskaper säger mig att inget är bättre eller sämre än det andra.
Visst faller jag mer för vissa typer av bilder men kan ändå tycka att ett suveränt bra porträtt på en entita är lika vacker som ett vildsvin i rasande fart löper över en åker nattetid där man nätt och jämt kan urskilja dess konturer. Allt handlar förstås om tycke och smak.
Det jag lagt märke till är att jag har en viss tendens att komma ihåg bilder som skiljer sig från mängden och som på något vis får växa till sig hos mig innan femman ramlar ner.
En bild som verkligen satt sig på näthinnan är Daniel Arvidssons Vinnarbild ”Björkar bland vass” som jag då hade lite svårt för men kan idag se med andra ögon och tycker den är helt suveränt bra!!!
Vilket mästervärk egentligen!!!
Att förkasta en sorts typ av naturbilder är inte för mig aktuellt. Min smak förändras beroende på årstider, mitt humör för dagen till lika så min egen utveckling i bildseende.
Och tur är väl det!
Gömlse eller ej?
Att fotografera från gömsle är också på tapeten och även där tycker jag det är upp till var och en. Det finnas stunder där man kanske aldrig skulle ha kommit ett vilt djur så nära om man inte haft ett gömsle att tillgå. Själv har jag ett litet hembygge vid torpet där jag kan studera och fotografera porträtt på småfåglarna som jag matar. Jag kan dricka en kopp kaffe eller peta mig i näsan om så jag vill utan att de blir rädda och flyger sin kos.
Tiden tror jag också spelar en stor roll i det hela. Har man ett heltidsyrke och familj med allt vad det innebär är det kanske svårt att få tiden att räcka till med att sitta timme efter timme, vecka efter vecka, natt som dag för att kanske fånga precis den där bilden man önskar på storbjörnen. En långhelg vid finsk/ryska gränsen kanske då passar den individen bättre?
För det är väl också en sorts naturupplevelse?
En del vill påstå att bilder från gömslen har en tendens att bli statiska och opersonliga och jag kan hålla med till en viss del men även här tror jag handlar mer om fotografens fantasi och sätt att förmedla budskap.
Det kräver sin kunskap att bli en duktig naturfotograf, sanna mina ord.
Förebilder
Jag har en hel hög med favoritfotografer men kan jag verkligen se vem som gjort vad?
Både ja och nej. En del är klockrena andra lite knepigare.
I min bekantskapskrets inklusive bloggvänner ser jag olika personligheter hos alla trots att motiven kan variera något.
Vissa kända nordiska naturfotografer känner jag också igen men i det stora hela går jag bet. Det finns ju så sanslöst många naturfotografer!
Självfallet beundrar jag de som gör bilder jag själv önskade jag kunde.
Jag studerar alster, försöker klura ut hur de skapats och framför allt vad det är som gör att bilden talar till mig?
Men hur gör jag då när jag själv är ute på fotoäventyr?
Då glömmer jag all tid och rum. Då är det bara jag och min kära kamera.
Ägnar inte den minsta tanke på hur någon annan skulle göra.
Om jag däremot har fullkomlig idétorka kan jag sno andras tips som jag spinner vidare på och gör till mina egna.
Bra eller dålig? Blir det stopp i min förbättring som naturfotograf?
Nej, det tror jag verkligen inte.
Jag fotograferar det jag tycker om, experimenterar och har förbaskat kul.
Ibland blir det bra ibland inte men mina bilder är och förblir personliga.
Bilden här har jag visat förut men tål att ses igen. Under vinterhalvåret stödutfodras och inventeras havs- och kungsörnar någonstans i de djupa Dalaskogarna och en gång per år har ett fåtal möjligheten att få vara med en hel dag och se dessa majestätiska fåglar.
Precis som de andra fotograferna som var med gjorde jag de klassiska kompositionerna med örnar som kom glidande på sina enorma vingar eller slogs om maten i de snöoväder som rådde och som de flesta skulle ha valt att stanna hemma för.
Efter några timmar började vi tappra att jämföra varandras bilder och jag insåg genast att bilderna var i stort sett identiska. Nej så vill inte jag ha det tänkte jag. Smög på en vit halvt genomskinlig plastpåse på objektivet och vips så blev det något helt annat.
Jag kom hem med unika bilder som ingen av de andra hade och än mindre ägnat en tanke på att göra. Någon ifrågasatte varför i all sin dar jag hade gjort så medan andra tyckte det var en helt underbar idé.
Personligt fotograferande tror jag visst att det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar