Berörd..ända in i själen...

Nu ska jag berätta en sak som är få förunnat men som jag önskade alla naturvänner kunde få uppleva åtminstone en gång i sitt liv…

Sent en kväll fixade jag kaffe i termosen o hoppade in i bilen för att ta en tur mot de djupa skogarna.

Vägarna slingrade sig sakta mellan små gårdar för att så småningom nätt o jämt bli farbara. Svängde in på en liten avstickare som för ovanligheternas skull var plogad.

Vid vändplanen stannade jag, slog av bilen o allt blev svart. För några sekunder varken såg eller hörde jag något. Ögon o öron började sakteliga vänja sig o jag klev ur för att hämta ryggan i baksätet.

Vintergatan lyste starkt över berget medan snön knarrade gott under kängorna när jag tog några steg ut i den klara natten.

Drog några djupa andetag...

Här skulle jag sitta ett tag…det visste jag…för att lyssna till vildmarken…

Gick en bit bort…bort ifrån bilens tickande o knäppande ljud som den har när den svalnar.

Satte mig ner o gjorde mig redo för att invänta…

Så tyst…så stilla…så vackert…!

Böljande blåvita former glittrade o glimmade...

Ett svagt porlande hördes från den lilla bäcken trots att den låg helt dold under det tjocka snötäcket.

Stjärnfall efter stjärnfall vandrade över himlavalvet…månen som bara var en liten skära syntes mellan grantopparna…

Det nöp lite i näsan o min andedräkt fanns för ett ögonblick kvar framför mig innan den förintades ut i evigheten…

Skulle jag ta fram kameran o sätta upp stativet? Försöka komponera en bild? Ställa in bulb o räkna sekunder?

Nej…bestämde mig för att inte göra det…
ville inte fördärva det jag kom hit för…
att lyssna till vildmarken…
att finnas här o nu…
inte förinta de ögonblick genom att tänka på inställningar som ändå inte en kamera i hela världen skulle kunna förmedla…!

Ut ur skuggorna kom han gående på vägen...än hit o än dit….stannade o nosade…gick vidare….rakt emot mig…

Precis så vacker en vinterpälsad räv kan bli…tjock o yvig svans med den karaktäristiska vita stumpen…
Jag höll andan o väntade…När skulle han upptäcka mig?
Han vädrade…nosade o kom närmare…vädrade… ett…två…tre steg…närmare…
För en kort stund tittade vi rakt i ögonen på varandra…o så var han borta…

Skogens ljud påminde mig i mina djupa tankar…högt som gevärsskott smäller träd som fryser…

Åter till verkligenheten o jag tog fram termosen med kaffe…log åt det fina möte jag just haft…

Stilla blev natten…kaffet smakade ljuvligt…grävde i ryggan för att hitta den kexchoklad som legat kvar en tid…

Nackhåren reste sig hastigt…mina sinnen förstärktes till det yttersta….
Vad var det för ljud ???
Inbillande jag mig???
Var det vildmarken som spelade mig ett spratt???

Där kom det igen…det gick inte att ta miste på…
Ljudet av en ensam individ ekade mellan bergen…först lite vagt men ökade i styrka…
Hänryckt av stundens magi kom känslor som överrumplade mig totalt…

Tårarna rulla på mina kinder… upprymdhet, glädje, värme, vemod…men framför allt lycka för att jag fick äran att höra hans melankoliska läte…

Han berörde mig… Berörde mig ända in i själen….min vän vargen…!